vår, Vår, VÅr, VÅR......

underbart är det rätta ordet. Kan man annat än småle hela tiden? (ja kanske ler man inte då man måste sitta inne och jobba).
Ljusa mornar, ljusa kvällar, ljumma vindar & solen tittar fram, ofta!
Den stela, trötta kroppen börjar mjukas upp och det något tunga sinnet lösas upp....härligt!
Helgen bjöd på fler dagar, hela fyra dagars ledighet, som kanske gick en aningens för snabbt men ändock fyra lediga dagar.
Systeryster fyller år på valborg så denna dag tillägnades henne,
trevligt, med gott fika & god mat.
Torsdagen skulle vi "frissera" våra ulliga damer. Redan innan vi kom ut till ladan var våra sinnen tunga och humöret uselt. Det är så att varken kära maken eller jag har den "rätta tekniken" då det skall klippas får så vi vet sedan tidigare gånger att det blir TUNGT, ryggar värker, händer värker. Men har vi nu fått för oss att vara "fårbönder" & köpt en dyr fårsax så är det väl självaste f_n om vi inte skall kunna klippa dom få får vi har. Men nääää en fårfröken går nu vacker och avklädd i hagen, de andra fick behålla ullkappan på.
Idag ringde jag Torbjörns fårklippning, han skrattade och tog sig an våra damer och kanske förhindrade han en skilsmässa i och med det. En klippkurs har satts upp på önskelistan!!
Fredag, ja himmel och pannkaka, vad gjorde jag/vi då? Minnet, hallåååå?!?!!
Lördagen var älskade dotter och jag en sväng till hundklubben, senare på EM/kvällen kom svärföräldrarna, vi grillade och drack gott.
Söndagen var seg och slapp. Klippte, hör och häpna, fårens klövar. Ryggen värkte men det gick för övrigt smärtfritt, jippi!
Lite ångest över att den långa ledigheten nalkades sitt slut. Skulle kunna tänka mig att jobba si så där var tredje vecka, högst! Någon som vill anställa mig på dom villkoren? Nähääää, så förvånad jag blev på dom uteblivna jobberbjudandena.
Skynda dig semester att komma till mig, behöver dig!

Vårkramar till er alla

En helt underbar människa...

är han mannen min. Han är varm, fin, generös, glad, händig & smart. Då jag har drömmar så är han den som peppar mig att genomföra dem. Är jag deppig är det han som finns där med en tröstande axel, värmande ord och en famn full med behövande kramar. Han som tillsammans med mig skapat det viktigaste i vårt liv, dottern. Han som slår ner stolp & stängslar åt de ulliga damerna, lägger spår och står och "klickar" mig då jag tränar våra hundar.

Han som (nästan) alltid säger klart du skall handla det där (vad det nu är) om det gör dig glad. Han som känner mig så väl att han inte tar strid då jag morrandes far omkring där hemma, han vet att han kan pika mig för det om en stund och vi kan tillsammans skratta åt vad det nu var som gjorde mig "galen" då. Han som pussar mig på pannan och säger att jag är vacker. Han som är den absolut mest perfekta pappan som världen har att erbjuda. Han som kan fixa och trixa med våra bilar så att dom alltid funkar. Han som gärna erbjuder en hjälpande hand till våra familjer & vänner, för att han vill och bryr sig om. Han som sitter med i styrelsen i föräldrarkoperativet och sköter det med bravur. Han som leker med barnen och gör det med sann glädje, vilket gör att barnen är galna i honom. Han som lånar hem lastbilar för att barnet vårt samt grannarnas barn vill åka.

Vi delar vardagen ihop med allt vad det innebär, glädje/skratt & sorg/tårar, lika åsikter, olika åsikter, tankar & känslor. Vi följs åt på livets stig, när det går upp och när det går ner.

Har han inga fel tänker du kanske, jo visst har han det, vilken människa har inte det?!?
Men utan dom så vore han inte min man och utan min man så vore mitt liv väldigt tomt.

Så mannen, tack för att du finns i mitt liv!
Jag älskar dig av hela mitt hjärta/din fru

Tiden bara springer i väg...

påsken har hunnit att komma & att gå. Vi såg i fram emot en lång helg, välbehövlig ledighet och vila med en del skojigt inplanerat. Men livet med småbarn är ett litet lotteri, sjuk inte sjuk, för vår del blev älskade lilla dottern sjuk, så vi var väl inte fullt så utvilade som vi tänkt när vardagen kom i fatt. Men det var skönt att vara hemma fler dagar än futtiga två.

Jag har även haft en "utrensning" med en av mina vänner, vi redde ut det hela, ja vi sa i allafall vad vi tyckte och kände. Så nu borde vi veta var vi står som livet ser ut just nu.

I helgen som kommer så skall jag gå en konstbinderikurs i mossa, ska bli superkul. Har verkligen kommit på att när jag blir stor så skall jag hålla på med blommor, växter och allt som hör där till. Jag vill skapa och hålla på med "levande" material. Det är viktigt att känna glädje i det man gör och kan man annat när det finns så fantastiskt mycket inom floristik. Fram för allt alla dessa underbara blommor.

Det känns även som om att med ljusare dagar, en del varmare en andra, blomknoppar och fågelkvitter så är våren här och med den lite mer energi i min kropp. Välbehövligt kan jag meddela då vintern varit allt annat en vinter ( i allfall för mig som vill ha snö) och man gått lite som i dvala.
Med öppen famn välkomnar jag våren, härligt att "du" är här!

Ett litet flickebarn är fött!

I dag på morgonen så kom SMS:et från min vän, hans älskade dotter var född (dom hade "fuskat" och tagit reda på innan att det var en liten flicka). Det är så himla kul, för han är en "barnmagnet", jag tror barn har en naturlighet att dras till personer som är "äkta" och min vän är verkligen en omtänksam och varm människa. Jag är så glad för hans och resten av familjen skull att allt gick bra. Nu väntar jag med spänning på vad den lilla kommer att heta (delade meningar där).

I en värld som denna....

så undrar man ofta var vi är på väg?! Många frågor har man men inte lika många svar.

Lääääängtar

till påsken och lite längre ledighet. Känns som om att någon dratt ur proppen, släckt ljuset, glömt att lägga ved på elden mm.
Är så TRÖTT!

Så till er alla håll till godo & se upp för "fula gubbar" i påskkostym.

Blir så less...

då personer lovar en sak, genom mig, till en person i min närhet. Detta ja glädjer personen i min närhet. Men lika snabbt kan det vända, från en dag till en annan. Ja:et blev snabbt ett nej, över en natt. Och den glada personen blev naturligtvis besviken, kanske till och med ledsen. Och det är inte ok för mig. Det kan inte vara så svårt att stå för sitt ja, det var ju bara för en månad. Men ibland undrar jag om inte makten att kunna säga nej gör att vissa ändrar sig och det är bara för oss andra att rätta in oss i ledet, jävligt trist & jävligt hänsynslöst. Tycker inte ens att förklaringen var godtagbar, bara patetisk! För mig är det så, att såra eller göra mig besviken funkar väl (även om jag aldrig glömmer det) men då är det upp till mig att deala med den händelsen och dom känslor det för med sig. Men det är hopplöst jobbigt och väcker krigaren i mig då det gäller mina nära och kära. Det är bara så att min familj ger man f_n i, it`s a NO NO att göra dem illa, oavsett det gäller stora eller små saker.

Så du "personen nära mig", love you big time, hoppas det löser sig på annat håll!

/Dödstrött på "stället"