Dessa grabbar har min röst i finalen, helt klart! Även då låten är en annan än denna!
fredag 29 februari 2008
Då man kommer ihåg.....
namnsdagar så kan de bli hur härliga som helst.
Jag hämtade lilla dottern på dagis efter jobbet, vi skrattade och kallade varandra för Maria. Vi heter det båda två som mellannamn. En härlig dag fylld av sol var det ju också. Så då kom vi på att ut i skogen skulle vi och grilla korv. Sagt och gjort, en liten "Maria" och en stor "Maria" plockade ihop det som skulle med och så bar det av. Vi hittade ett litet berg som solen lös upp, det klättrade vi upp på och började tända "lägerelden" (läs engångsgrillen). Rediga tösen hjälpte till att tända tändstickorna, vilket hon tyckte att hon klarade av bättre än mamman. Medans vi väntade på att grillen skulle bli redo för korvarna utforskade barn & hundar berget, mamman njöt av den värmande solen. När vi sedan satt där alla fyra (klart att hundarna oxå ville ha en korv) och mumsade på våra korvar så slog det mig hur fantastiskt livet kan vara med små medel. Dotter min hade kommit med ideèn att ta med bullar också till efterrätt, bakade av henne & farmodern. Det är lycka det, att ta med sig nästan hela familjen på skogstur & korvgrillning!
Det gäller att stanna upp i vardagen och göra dessa enkla saker som är SÅ mycket viktigare en att dra av hemmet med dammsugaren eller något annat "måste göra" (som egentligen inte alls måste göras). För efter att vi duschat av oss röklukten så var det två trötta men nöjda "Marior" som la huvudet på kudden den kvällen.
Dagens visdomsord: Se till att njuta av livet, det mår både kropp & själ bra av!!
Jag hämtade lilla dottern på dagis efter jobbet, vi skrattade och kallade varandra för Maria. Vi heter det båda två som mellannamn. En härlig dag fylld av sol var det ju också. Så då kom vi på att ut i skogen skulle vi och grilla korv. Sagt och gjort, en liten "Maria" och en stor "Maria" plockade ihop det som skulle med och så bar det av. Vi hittade ett litet berg som solen lös upp, det klättrade vi upp på och började tända "lägerelden" (läs engångsgrillen). Rediga tösen hjälpte till att tända tändstickorna, vilket hon tyckte att hon klarade av bättre än mamman. Medans vi väntade på att grillen skulle bli redo för korvarna utforskade barn & hundar berget, mamman njöt av den värmande solen. När vi sedan satt där alla fyra (klart att hundarna oxå ville ha en korv) och mumsade på våra korvar så slog det mig hur fantastiskt livet kan vara med små medel. Dotter min hade kommit med ideèn att ta med bullar också till efterrätt, bakade av henne & farmodern. Det är lycka det, att ta med sig nästan hela familjen på skogstur & korvgrillning!
Det gäller att stanna upp i vardagen och göra dessa enkla saker som är SÅ mycket viktigare en att dra av hemmet med dammsugaren eller något annat "måste göra" (som egentligen inte alls måste göras). För efter att vi duschat av oss röklukten så var det två trötta men nöjda "Marior" som la huvudet på kudden den kvällen.
Dagens visdomsord: Se till att njuta av livet, det mår både kropp & själ bra av!!
onsdag 27 februari 2008
Fotografierna...
tagna av vår yrkesfotograf hämtades igår. Spännande.....spännande.....................INTE, vad hade hänt med den vackra & glada trion på tackkorten? Gisses någon/något måste ha skrämt dom ordentligt, ingen färg fanns kvar i ansiktena, halloj familjen spöke! Vår söta dotter såg inte ens verklig ut, mer som en färglös docka. Yberbesviken insåg jag att dessa kan jag absolut inte skicka i väg. Jaha ytterligare väntan på att få i väg dessa tackkort, *suckar*.
Tog kontakt med fotografen som kollade på korten en vända till och kom fram till samma sak, detta var inga okey kort. Tänk att vi båda missat detta vid första granskningen (lite för snabb från min sida kan jag erkänna men vår fotograf borde ha sett detta kan man tycka). Så nu väntar vi på nästa vända, en aningen mindre spända kan jag konstatera. Mer med en axelryckning & ett starkt hopp om att vi kan känna igen oss på korten, vi var väldigt lyckliga & livfulla denna dag, inte som på korten, likbleka & konstgjorda.
Så kära släkt & vänner som undrar om dessa tackkort uteblivit, svaret är nej, bara skitförsenade! Hav förtröstan!!
Tog kontakt med fotografen som kollade på korten en vända till och kom fram till samma sak, detta var inga okey kort. Tänk att vi båda missat detta vid första granskningen (lite för snabb från min sida kan jag erkänna men vår fotograf borde ha sett detta kan man tycka). Så nu väntar vi på nästa vända, en aningen mindre spända kan jag konstatera. Mer med en axelryckning & ett starkt hopp om att vi kan känna igen oss på korten, vi var väldigt lyckliga & livfulla denna dag, inte som på korten, likbleka & konstgjorda.
Så kära släkt & vänner som undrar om dessa tackkort uteblivit, svaret är nej, bara skitförsenade! Hav förtröstan!!
måndag 25 februari 2008
Mina syskon
är två helt underbara människor. Min systeryster är en vacker, varm, känslig & en lite trulig personlighet. Som liten stampades det hårt i trappen & en liten svordom slank ur henne precis innan dörren till rummet slogs igen. Jag fick/får lirka ur henne tankar och funderingar.
Broder min är en snygg, smart & tankfull personlighet. Lite hemlighetsfull anser jag nog att han är, men det är kanske inte så hippt att snacka med syrran om saker och ting om jag tänker efter.
Att ha syskon innebär en hel del, som tex. min syster och jag har slagits, både fysiskt & verbalt. Min lillebror, en sladdis, åkte ofta på en "räkmacka" genom sin uppväxt enligt mig osv. Jag kanske inte alltid har varit överlycklig över att vara storasyster åt dessa två men nu när jag är vuxen så är jag jättestolt och superglad över att jag har två syskon, ett liv utan dessa två skulle vara tomt & innehållslöst. Jag blir glad av att veta att dom finns där om jag vill hitta på något eller bara prata av mig en stund. Vi delar många minnen från vår uppväxt som bara är våra, man kan ju alltid återberätta minnena för någon men den personen var inte där, det var vi.
Jag är helt övertygad om att vi är lite av "De tre musketörerna", i vardagen är vi utspridda och lever lite olika liv men om och när det verkligen gäller så samlas vi ihop till en enhet & finns där för varandra till 100%. All for one, one for all.....
Broder min är en snygg, smart & tankfull personlighet. Lite hemlighetsfull anser jag nog att han är, men det är kanske inte så hippt att snacka med syrran om saker och ting om jag tänker efter.
Att ha syskon innebär en hel del, som tex. min syster och jag har slagits, både fysiskt & verbalt. Min lillebror, en sladdis, åkte ofta på en "räkmacka" genom sin uppväxt enligt mig osv. Jag kanske inte alltid har varit överlycklig över att vara storasyster åt dessa två men nu när jag är vuxen så är jag jättestolt och superglad över att jag har två syskon, ett liv utan dessa två skulle vara tomt & innehållslöst. Jag blir glad av att veta att dom finns där om jag vill hitta på något eller bara prata av mig en stund. Vi delar många minnen från vår uppväxt som bara är våra, man kan ju alltid återberätta minnena för någon men den personen var inte där, det var vi.
Jag är helt övertygad om att vi är lite av "De tre musketörerna", i vardagen är vi utspridda och lever lite olika liv men om och när det verkligen gäller så samlas vi ihop till en enhet & finns där för varandra till 100%. All for one, one for all.....
Tusen kramar till er älskade syster & bror/Anna
fredag 22 februari 2008
Huset är rent...
och det är såååå skönt & lätt att andas igen. För det är verkligen så att när man har så mycket damm liggandes här och där, så mycket att man faktiskt kan skriva sitt namn i det då är luften tung att andas. Många kanske skulle protestera, säga att i Annas hem så blir det aldrig så smutsigt men kära vänner tiderna förändras, så vårt hus är inte alltid skinande rent. På gott & ont. Jag har ju alltid varit en pedant, känt mig stressad över att ha det stökigt, var sak på sin plats. Men när orken tryter så blir det lite mer balans på det där med städandet, har väl kommit på att det finns MYCKET viktigare saker att göra än att ta en vals med dammsugaren varje dag (får förvisso en del återfall) och att världen inte rämnar runt mig om yterna inte alltid är välpolerade. Men baksidan av att ha "slappat" till mig är att det tar längre tid att få huset rent.
Det slår mig att det inte bara är hemmet som har hamnat under min lupp och skrubbats frenetsikt under mina år som militantpedant, utan mina fantastiska fyrbenta vänner, särskilt min första hund, Teddy, doftade nog alltid mer persika en hund. Tålmodigt stod han under duschens vattenstrålar alldeles för ofta. Men jag kan med glädje även där se att en stor förändring har skett. Mina fyrbenta följeslagare i dag är vallhunden Nisse (en Border Collie) & jokern Wappe (en Papillon). Vallhunden luktar för det mesta fårskit och jokern som skall vara vit i pälsen har allt som oftast en gråaktig nyans i stället, men lika lyckliga är dom för det. Bondhundar skall vara lite smålortiga!
Summa sumarum, mitt liv snurrar på även om mitt hem inte alltid är så välstädat & jag får mer tid till bra mycker roligare ting. Men just nu skiner huset Nytäppan och jag kan ju villigt erkänna att det gör mig glad.
Det slår mig att det inte bara är hemmet som har hamnat under min lupp och skrubbats frenetsikt under mina år som militantpedant, utan mina fantastiska fyrbenta vänner, särskilt min första hund, Teddy, doftade nog alltid mer persika en hund. Tålmodigt stod han under duschens vattenstrålar alldeles för ofta. Men jag kan med glädje även där se att en stor förändring har skett. Mina fyrbenta följeslagare i dag är vallhunden Nisse (en Border Collie) & jokern Wappe (en Papillon). Vallhunden luktar för det mesta fårskit och jokern som skall vara vit i pälsen har allt som oftast en gråaktig nyans i stället, men lika lyckliga är dom för det. Bondhundar skall vara lite smålortiga!
Summa sumarum, mitt liv snurrar på även om mitt hem inte alltid är så välstädat & jag får mer tid till bra mycker roligare ting. Men just nu skiner huset Nytäppan och jag kan ju villigt erkänna att det gör mig glad.
torsdag 21 februari 2008
Fantastiska unge...
är vad hon är flickebarnet mitt. Jag är villig att erkänna att jag är tröttare nu en då jag bara hade mig själv att rå om. Men var jag så här lycklig då? Denna underbara lilla tös förgyller mitt liv till max. Att en sån liten människa kan sitta inne med så mycket kloka tankar och med glädje dela med sig av dom också, på ett fantastiskt självklart sätt. Jag menar man har sprungit på så många vuxna som inte är hälften så kloka som denna lilla tjej. Det självklara är verkligen helt självklart i ett barn sett att se på det, dom krånglar inte till det. Hon läser mig som en öppen bok, inget undgår henne.
Detta gör mig i bland väldigt rädd, jag tillsammans med hennes far, har ett enormt ansvar att på ett tryggt och förståndigt sett vägleda henne till att bli en självständig och trygg individ. Hon sätter hela sin tillit till oss, helt övertygad om att det inte finns något som hennes mor och far inte kan ordna till. Det är enormt stort att ha någons fulla tillit. Samtidigt kan man ju inte skydda sitt barn från allt, vissa "törnar" är nyttiga då de formar denna lilla tjej och i vissa fall ger henne mer skinn på näsan. Så jag har ju fått brottas med tanken och till viss del gett med mig om att jag inte kan finnas där varje vaken minut. Men jag hoppas och tror att hon vet att jag ALLTID finns där för henne, i ur och skur, med en öppen famn, en trygg famn vad som än händer.
Jag älskar dig skatten min!
Detta gör mig i bland väldigt rädd, jag tillsammans med hennes far, har ett enormt ansvar att på ett tryggt och förståndigt sett vägleda henne till att bli en självständig och trygg individ. Hon sätter hela sin tillit till oss, helt övertygad om att det inte finns något som hennes mor och far inte kan ordna till. Det är enormt stort att ha någons fulla tillit. Samtidigt kan man ju inte skydda sitt barn från allt, vissa "törnar" är nyttiga då de formar denna lilla tjej och i vissa fall ger henne mer skinn på näsan. Så jag har ju fått brottas med tanken och till viss del gett med mig om att jag inte kan finnas där varje vaken minut. Men jag hoppas och tror att hon vet att jag ALLTID finns där för henne, i ur och skur, med en öppen famn, en trygg famn vad som än händer.
Jag älskar dig skatten min!
onsdag 20 februari 2008
Åldersnojja
är inget jag tidigare ens funderat över. Åldras med värdighet har jag väl tänkt...vara stolt över att lägga ytterligare ett år bakom mig, ett år med mer vishet.
Men så var det så att jag och han jag delar räkningarna (och lite annat) med tänkte att nu gör vi slag i saken och blir Herr & Fru och vips den 26 januari i år så blev vi det.
Då hör det ju allt som oftast till att man hamnar på ett eller ett flertal fotografier. Vi vald till och med att lyxade till det så att vi anlitade en yrkesfotograf till våra bröllopsfotografier.
so far so good.....
Så kom den stora dagen då vi skulle få kolla resultatet, se hur otroligt vackra vi blev på bild, men hallåååååå vad jobbigt det är att se sig själv på kort! Och det är nu det RIKTIGT jobbiga kommer in, VAD GAMMAL JAG SÅG UT, med betoning på SÅG, för inte är det väl så i det verkliga livet?!?! Men kära vänner det slutar inte där inte, när jag delger min nu äkta hälft mina tankar om att jag har lite svårt att välja ut de bilder vi skall ha till albumet, annonsen, tackkorten och förstoringar osv för att jag tycker att jag ser så gammal ut på bilderna, vet ni vad HAN säger då, mannen i mitt liv, min själsfrände, min stöttepelare, mitt bollplank, han jag skall åldras värdigt med......jo han säger, men älskling du ÄR gammal.......
Så gott folk nu har jag ÅLDERSNOJJA!! Tack vare min fantastiska man, han puttade mig över kanten, den jag trodde mig balansera så säkert på.
Nu får jag sälla mig till de som med stor övertygelse ljuger om sin ålder *suckar*, dom som lägger ut orimliga summor på skönhetsprodukter som skall stoppa eller förhala åldrandet, det kanske går så långt att jag tar ett Finaxlån för att kunna lägga mig under kniven.
Tro mig jag kommer göra ALLT för att inte bli äldre.
Men HALLÅÅÅÅÅ, tro inte på allt jag skriver. Jag skall fortsätta åldras med värdighet (vad mannen än tycker), jag har inga rynkor, jag har livslinjer, om fettvalkar uppstår så är det
vackra kärlekshandtag.
Puss på Er
Men så var det så att jag och han jag delar räkningarna (och lite annat) med tänkte att nu gör vi slag i saken och blir Herr & Fru och vips den 26 januari i år så blev vi det.
Då hör det ju allt som oftast till att man hamnar på ett eller ett flertal fotografier. Vi vald till och med att lyxade till det så att vi anlitade en yrkesfotograf till våra bröllopsfotografier.
so far so good.....
Så kom den stora dagen då vi skulle få kolla resultatet, se hur otroligt vackra vi blev på bild, men hallåååååå vad jobbigt det är att se sig själv på kort! Och det är nu det RIKTIGT jobbiga kommer in, VAD GAMMAL JAG SÅG UT, med betoning på SÅG, för inte är det väl så i det verkliga livet?!?! Men kära vänner det slutar inte där inte, när jag delger min nu äkta hälft mina tankar om att jag har lite svårt att välja ut de bilder vi skall ha till albumet, annonsen, tackkorten och förstoringar osv för att jag tycker att jag ser så gammal ut på bilderna, vet ni vad HAN säger då, mannen i mitt liv, min själsfrände, min stöttepelare, mitt bollplank, han jag skall åldras värdigt med......jo han säger, men älskling du ÄR gammal.......
Så gott folk nu har jag ÅLDERSNOJJA!! Tack vare min fantastiska man, han puttade mig över kanten, den jag trodde mig balansera så säkert på.
Nu får jag sälla mig till de som med stor övertygelse ljuger om sin ålder *suckar*, dom som lägger ut orimliga summor på skönhetsprodukter som skall stoppa eller förhala åldrandet, det kanske går så långt att jag tar ett Finaxlån för att kunna lägga mig under kniven.
Tro mig jag kommer göra ALLT för att inte bli äldre.
Men HALLÅÅÅÅÅ, tro inte på allt jag skriver. Jag skall fortsätta åldras med värdighet (vad mannen än tycker), jag har inga rynkor, jag har livslinjer, om fettvalkar uppstår så är det
vackra kärlekshandtag.
Puss på Er
tisdag 19 februari 2008
JAG en bloggare....
kunde man inte tro. Min hemsida blev bara en påbörjad hemsida....nu ett minne blott.
Men detta skall jag nog tuffa mig igenom. Det är min alltid lika hjälpsamma & tålmodiga (nja kanske inte helt tålmodig då det kommer till datorer och jag i en kombination, då suckas det bakom min rygg, helt öppet skall tilläggas, jag hör dom högt och tydligt) kollega och vän som hjälpt mig att komma i gång med en blogg, Tack!
Men detta skall jag nog tuffa mig igenom. Det är min alltid lika hjälpsamma & tålmodiga (nja kanske inte helt tålmodig då det kommer till datorer och jag i en kombination, då suckas det bakom min rygg, helt öppet skall tilläggas, jag hör dom högt och tydligt) kollega och vän som hjälpt mig att komma i gång med en blogg, Tack!
Ett myrbo....
är ett så himla bra ord, för det är så det känns i min hjärna. Förr var det bara i bland men nu tenderar det till att vara väldigt ofta. Varför lämnar tankar som ska leda till handling min arma hjärna innan jag hunnit komma till handling? Detta gör att jag allt som oftast inte gör det jag tänkt mig göra utan tusen andra saker. Men tro inte att tanken lämnat min hjärna, nej då, den ligger där och gör sig pytteytteliten, bara så där att jag har en vag känsla av att jag glömt bort något men inte kan komma på vad......himla stressande är vad det är!
Då är det bara att lämna den bakom sig, tanken alltså, säger många, men hallå...den sitter ju fast någonstans och det känns som en liten kittling, hur lätt är det att strunta i?! Ni vet precis som då man råkar ut för en liten envis fluga, man viftar, flugan kommer tillbaka, man viftar osv.... i en evighet, flugor ÄR envisa.
Så jag undrar varför man glömmer bort tanken på vad man skall göra överhuvudtaget från första stund, kanske är det för att man har för många bollar i luften, man har redan gått vidare till nästa projekt innan man avslutat det man tänkt göra innan. Eller så är det så att man inte klarar av att lagra mer så då faller mycket ur på vägen. Eller så har man i det samhälle vi lever i dag "stressat" upp våra hjärnor så pass mycket att det bara snurrar runt där upp i knoppen, försök att hoppa på en karusell som har full fart.....då dimper man av illa kvickt!
Många eller blir det.....jag tror att jag får ta i med hårdhandskarna, är jag på väg att göra något så får ingen eller inget stoppa mig förrens jag kan lägga projektet till slutförda handlingar, där med basta! men det funkar oftast inte i praktiken då det finns små härliga barn som bara måste ha hjälp på direkten. Så jag får nog fortsätta irra runt i min vardag....
Då är det bara att lämna den bakom sig, tanken alltså, säger många, men hallå...den sitter ju fast någonstans och det känns som en liten kittling, hur lätt är det att strunta i?! Ni vet precis som då man råkar ut för en liten envis fluga, man viftar, flugan kommer tillbaka, man viftar osv.... i en evighet, flugor ÄR envisa.
Så jag undrar varför man glömmer bort tanken på vad man skall göra överhuvudtaget från första stund, kanske är det för att man har för många bollar i luften, man har redan gått vidare till nästa projekt innan man avslutat det man tänkt göra innan. Eller så är det så att man inte klarar av att lagra mer så då faller mycket ur på vägen. Eller så har man i det samhälle vi lever i dag "stressat" upp våra hjärnor så pass mycket att det bara snurrar runt där upp i knoppen, försök att hoppa på en karusell som har full fart.....då dimper man av illa kvickt!
Många eller blir det.....jag tror att jag får ta i med hårdhandskarna, är jag på väg att göra något så får ingen eller inget stoppa mig förrens jag kan lägga projektet till slutförda handlingar, där med basta! men det funkar oftast inte i praktiken då det finns små härliga barn som bara måste ha hjälp på direkten. Så jag får nog fortsätta irra runt i min vardag....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)